Ett år sedan jag tog steget...

 Vaknade kl. 05.30 till soluppgången i Tulum.

Vaknade kl. 05.30 till soluppgången i Tulum.

Här om dagen när jag stod på gatan mitt bland trafiken i New York så slog det mig att det idag är exakt ett år sedan jag satt på bussen från New York till Montague, Massachusetts. Jag hade bestämt mig för att ta steget och starta eget. Jag visste bara inte riktigt inom vad och hade anmält mig till en workshop för att få hjälp med att förstå hur jag skulle kunna försörja mig på att göra det jag älskade - utan ett vanligt jobb. När jag skumpade fram där på bussen, den 6 november 2013, skrev jag det här: 

image.jpg

"Sitter på en guppande buss på väg till Montague, MA. Jag ler när jag tänker på en kompis som skrattade åt mig för ett par år sedan när jag med solen i ögonen gled runt på en cykel i Venice, LA, sträckte upp händerna och skrek "Jag älskar mig själv!". Jag var så stolt över mig själv och att jag tagit mig dit trots min flygrädsla. Jag känner samma sak nu. Jag är så glad att jag vågar lyssna på mig själv, vad jag vill och vad jag behöver. Och att jag vågar trotsa alla borden och måsten. För första gången tror jag att jag lyssnar på vad JAG behöver för att må bra. För nej, jag har kanske inte kunnat bestämma mig för vad jag vill bli när jag blir stor och kanske hoppat mycket mellan olika projekt och ideer. Men jag har lärt mig massor och gjort det jag velat göra, istället för att skjuta upp det till senare. Därför att det finns bara ett svar på frågan vad jag vill göra: Jag vill göra allt! Varför ska man behöva välja? Varför måste man bestämma sig? Jag är på väg till en kurs som ska hjälpa mig tänka om. För man behöver inte begränsa sig till en eller två drömmar. De går faktiskt att kombinera. Jag hoppas inte jag är fel ute..."

Jag var inte fel ute. Från den dagen har jag omvärderat vad som är viktigt för mig för att må bra. Och jag har insett att det finns inget one-size-fits-all. Det jag har förstått, genom både mig själv och andra, är att det ofta är först när något krisar i ens liv som man vågar göra förändringar. Så var det även för mig. Jag kände att det inte längre fanns något val. Så länge man mår ok, då pratar man ofta bara om förändringar man vill göra, men man gör inget åt det. Mitt problem (och antagligen många andras) var att jag höll tillbaka mig själv och det jag verkligen behövde. Jag tog inte mig själv på allvar, förrän jag var tvungen pga min hälsa. 

Mina drömmar om att kunna leva i större frihet, vara flexibel i var jag jobbade och med vad - det rimmade inte med hur andra levde eller vad man kunde förvänta sig av livet. Åtminstone var det vad jag fick höra av andra. Men till slut var det bara jag själv som kunde avgöra vad jag behövde. Och det behöver inte alltid vara mer. I mitt fall handlade det snarare om att jag ville ha mindre av allt. Mindre saker och mindre yta. Ett mer minimalistiskt leverne. Jag insåg att det var så jag mådde som bäst. Därför att det också innebar mindre krav, mindre behov av att få in massa pengar varje månad, mindre saker som tog min energi. Jag kände att jag skulle få mer genom att äga mindre. Men det tog tid för mig att förstå hur jag skulle göra förändringarna och det var läskigt. Rädslan för att misslyckas var länge för stor för att jag skulle våga. 

Jag läste igår något intressant av en kille som gjort samma resa som mig. Han skrev så här: 

"Fear is like a wound within our emotions. You heal a fear much like you heal a cut on your hand. If you ignore the cut, it will get infected. But it will heal itself if you pay attention to it and give it time. Same with fear. First, recognize it's existence. What kind of fear is it? Is it fear of poverty, of loneliness, of rejection? Then use common sense. Don't let the fear get infected. Often we burn 70 percent of our emotional energy on what we fear might happen (90 percent of which won't happen). By devoting our energy to our other emotions, we will heal naturally."

När jag nu sitter här, där jag för ett år sedan drömde om att kunna vara, känner jag att detta om något är ett bevis. Ett bevis på att det går att förändra sitt liv - om man bara vågar. 

 Nu kan jag välja att vakna och somna var jag vill, hur jag vill och när jag vill. Detta är livet (i en hängande säng) på en pinne!

Nu kan jag välja att vakna och somna var jag vill, hur jag vill och när jag vill. Detta är livet (i en hängande säng) på en pinne!