Vägra välja!

För alla er som undrar vad jag egentligen gör så gör jag det jag alltid gjort. Jag är lite här och lite där och många har säkert tyckt synd om mig och tänkt att "måtte hon nån gång kunna bestämma sig och hitta ett jobb hon kan vara nöjd med". Jag har också tyckt synd om mig och mått riktigt dåligt i perioder. Inte för att jag inte trivts med det jag gjort, utan snarare för att andra inte trivts eller förstått vad jag egentligen gör eller vart jag är på väg. För det måste man ju veta. Eller?

Jag har alltid varit sån här. Behövt både intensiteten och lugnet. I en härlig kombination som inte riktigt finns. För man kan ju inte leva både lantliv och stadsliv, ha en karriär samtidigt som man vill ligga bland korna i höet och pilla sig i naveln. Man måste ju välja! Eller?

Jag har i alla år, sedan jag var riktigt liten, haft ångest över att jag inte kunnat bestämma mig för något. Jag har velat fram och tillbaka när det gäller allt från vilken utbildning man skulle gå, till var jag ville bo och senare vilket jobb jag skulle söka och tacka ja eller nej till. Jag har varit likadan när det gäller pojkar, män, karlar. Jag var inte mer än 9 år när jag sa till mamma att "jag kommer aldrig kunna gifta mig, för jag kommer inte kunna bestämma mig". Jag oroade mig redan då över att det är så mycket man måste bestämma sig för tidigt i livet - och dessutom måste man hålla fast vid det för har man en gång gjort ett val, om det så är utbildning, karriär eller man, så har man en del att bevisa senare. För annars har man misslyckats med sin investerade tid. Eller?!

I så många år som jag slitit med skola, jobb och att få livet att fungera runtomkring, så är det inte många stunder jag verkligen kunnat njuta. Trots att jag alltid hade lätt för mig i skolan och fick alla jobb jag sökte. Jobb jag bara kunnat drömma om när jag satt i universitetsbänken och lärde mig om empiri, teori och metod. För istället för att njuta har jag stirrat mig blind på vad som förväntats av mig, vad jag borde veta, kunna, göra. Men visst har jag ändå älskat mina "vanliga" jobb. Att jag t ex fått chansen att jobba med sådant jag tyckt var viktigt sedan jag var liten - människors lika värde. Jag var både på Rädda Barnen, IKEA Foundation och Social Initiative. Allt inom loppet av 3,5 år. Jag flyttade från Malmö, till Stockholm, till Helsingborg. Jag fick för mig att jag ville köpa ett hus på landet. Men flyttade tillbaka till Stockholm igen. 

Jag tror det gick för bra för fort för mig. Jag hade bara trott jag skulle få drömma om att arbeta med CSR frågor - företag som tar ett socialt ansvar och nyttjar sin position till att förändra utvecklingen i mindre lyckligt lottade länder. Men när jag fick mitt drömjobb redan vid 28 års ålder var det något som dog inom mig. Jag tappade motivationen, jag såg inte längre något tydligt mål framför mig. För jag har alltid drivits av att lyckas. Och nu hade jag ju redan gjort det. För att inte tappa energin drev jag därför framåt från det ena stället till det andra som en uppvriden Duracell-kanin.

Jag blev sjukskriven för att jag nog hade gått in i den där berömda väggen. Jag började fundera på vad jag ville göra och tog upp mitt intresse för inredning. Fick jobb på ett eventbolag där jag inredde montrar. Jag tackade nog mycket ja för att det låg långt utanför stan och för att en del av mig fortfarande suktade efter öppna landskap. Men av helt andra anledningar så fungerade inte det heller. Jag vaknade varje morgon av att jag inte fick luft. Jag hade ett konstant tryck över bröstet och jag visste att något var fel. Det kändes som om jag kämpade mot mig själv hela tiden,som om jag egentligen visste vad jag ville men inte tillät mig att lyssna på det. Jag fortsatte sitta i långa bilköer 2 timmar varje dag. Rödljus, bilar som tutar, stressade människor som ville hem för att hämta barnen på dagis, laga mat till familjen för att sedan sätta sig med nån rapport som chefen bett om på kvällen. Människor som kör slut på sig själva innan de ens hinner tänka tanken på vad de vill göra av sig "lediga tid".

Jag hoppade av motorvägen - valde att lyssna på mig själv för en gångs skull. Trots alla uppmaningar om hur "det är så här livet fungerar, alla måste jobba" och "kan du inte bara hitta ett jobb som du kan sköta om dagarna och sedan arbeta med dina intressen på kvällarna istället"? "Var nöjd" "Chilla" "Ta det inte så allvarligt". Men för mig blev det allvarligare och allvarligare att jag inte längre klarade av att lyssna på mig själv. Fast att jag kände allt tydligare vad det var jag behövde. Jag behövde både och. Jag behövde lugnet och jag behövde intensiteten. Och om det var det jag behövde för att må bra så skulle jag se till att jag fick det. Jag insåg att om jag slutar skämmas över att jag vill för mycket och istället börjar acceptera att det är så jag vill leva, så skulle jag få jobbet att fungera med livet.

För drygt ett halvår sedan lämnade jag ett fantastiskt jobb. Men för att skaffa mig ett fantastiskt liv. Jag tjänar mer pengar, jag har 10 gånger mer tid, jag bestämmer helt och hållet själv över hur jag vill lägga upp dagarna och månaderna framöver och jag får både stan och landet. Och så har jag träffat mannen jag drömt om. Antagligen för att jag mått bra och öppnat upp för att se det som finns runt omkring mig. Och nu är jag inte längre rädd för att kunna bestämma mig. Jag vet vem jag vill gifta mig med och jag tänker aldrig, aldrig någonsin behöva välja vad jag vill jobba med eller var jag vill bo. För man måste inte det. Det går faktiskt att göra precis allt man vill.