Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Jag dukar upp frukosten jag förberett i mitt italienska lantkök. Dörren står på vid gavel mot verandan som vetter ut mot böljande kullar. Det doftar av solmogna tomater, torr jord och solbränd hud. Jag tar med mitt te ut och slår mig ner bland anteckningarna jag noterat kvällen innan.  Som jag har väntat på detta. Bara jag och massa oskrivna blad. Äntligen.

Det var väl något i den stilen jag hade sett framför mig att jag skulle inleda det här inlägget. Efter ett dygn i Rom skulle jag ta mig till stället jag hittat i Umbrien där jag skulle ge mig själv några veckor att få ro att skriva. Ensam. Så som jag trivs bäst ibland. Faktiskt. Hur social jag än må vara och hur svårt jag än hade att vara själv när jag bodde i stan, så finns det inget som går upp mot att resa iväg på egen hand, låta det som händer hända och låta tankarna vandra fritt för en stund. Utan sorl från någon som sitter bredvid, utan att behöva ta hänsyn till någon annans goda vilja, utan några som helst måsten. Jag älskar det. Det finns inget bättre.

Men jag kom inte iväg. Istället kom jag dagen före avresa hem med armarna fulla av plåster, blåsprängda blodkärl och ett skriftligt konstaterande från farbror doktorn att jag nog borde stanna hemma. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Tack och lov verkar det nu några dagar senare inte vara något allvarligt. Men det flyget har redan gått och jag tappade helt lusten för att planera något annat. Jag har varit trött i kroppen, inte fått något produktivt gjort på flera dagar, känt att jag inte vet vem jag gör något för längre och börjat ifrågasätta mycket av det jag gör. Jag vet att det är en fas bara. Jag har varit med om det förr. Många gånger. Att ena dagen vara full av energi och lust, och nästa är allt som bortblåst. Av större eller mindre anledningar. Men jag känner inte längre att jag kan stanna i den dvalan. Jag försöker ju ändå predika för andra om att ta ett steg i taget, att inte tänka för stort och övermäktigt, utan att istället försöka se vad som är nästa sak man måste göra för att komma vidare. Jag måste läsa min egen instruktionsbok. Högt. För mig själv.

"Inget är gratis. Och allt har ett värde. Frågan är vad man värdesätter mest och vad man är beredd att betala för det."

Jag tänker aldrig någonsin bli en av dem som enbart väljer att skriva om de ljusa punkterna i tillvaron eller måla upp bilder av saker som egentligen inte finns. Det är inte så livet ser ut och det är inte så jag tänker framställa mitt liv heller. Hittills har jag nog inte visat mycket annat än lyckan jag känner över det liv jag fått sedan jag prioriterade om lite och valde att sätta livet före jobbet. Men jag har heller inte haft någon anledning. Jag har bara känt ren och skär lycka. Men jag har aldrig trott att det skulle vara för evigt. Allt går upp och ner, så även min tillvaro. Det ska gudarna veta.

Jag vet vad det innebär att leva med ångest, känslan av att sitta fast, att inte veta hur man ska komma ut, bort, vidare. Jag vet hur det känns att vakna varje morgon med ett tryck över bröstet och en olust att gå upp, ta sig för något, att leva. När något som jag planerat och sett fram emot så mycket inte blev av så räckte det för att musten skulle gå ur mig. Det var inte bara vilken resa som helst. Det fanns något väldigt viktigt i den där resan. Det skulle bli avstampet för något nytt. Jag hade förberett mig väldigt länge. Så plötsligt stod jag utan plan. Och allt som nu istället finns utanför verandan är åkrar. Gröna lummiga, härliga åkrar. Men inte Italien. Åkrar som jag älskat att vila ögonen på från min hängmatta gör plötsligt att jag känner mig fast, omringad. Allt bara på grund av att det inte blev riktigt som jag tänkt mig. Well… det blir ju sällan det. Livet. Och när man reagerar så här över en resa som inte blev av, då har man lite att jobba med. Jag inser att jag måste läsa min egen ordination. Börja om, fundera över vad mitt nästa viktiga mål är och hur jag ska komma dit. Vilket som är mitt nästa steg. För det finns alltid bara ett. Man kan bara göra en sak i taget. I mitt fall handlar det om att göra en ny plan. Det blev inte som jag tänkt mig och jag måste tänka om, sätta upp ett nytt mål. Kanske samma, men med andra karaktärer, andra miljöer. 

Sedan jag flyttade till landet och startade mitt eget företag så har allt gått väldigt fort. Jag hade en väldigt tydlig målbild fram till sommaren, med en plan som innehöll både milstolpar och aktiviteter. Nu är jag där. Och jag har klarat varje deadline jag satt upp. Men det jag lärt mig nu är att aldrig, aldrig släppa. Inte bli för trygg eller nöjd. Enda sättet att hålla sig kvar på banan är att se till att ha en plan. Och att när man börjar närma sig sitt mål, sätta nya mål. För att inte tappa fart, fokus, lusten. 

 Livet är inte alltid en dans på rosor, men man får se till att dansa på det man har.

Livet är inte alltid en dans på rosor, men man får se till att dansa på det man har.

Imorgon kommer jag att ta nya tag. Jag har legat under täcket tillräckligt många dagar. Jag må inte ha en veranda med utsikt över Toscanas kullar, men jag får istället förmånen att vara hemma och njuta av när trädgården står i full blom, rosorna klänger kring husknutarna och vi kan börja skörda från grönsakslandet som vi arbetade så mycket med i våras.

Det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig. Men ibland kan det bli bättre. Våga lita på att det finns en plan för dig. Men lämna inte allt åt slumpen. Jag känner inte någon som lyckats som inte jobbat väldigt hårt för det. Inget är gratis. Och allt har ett värde. Frågan är vad man värdesätter mest och vad man är beredd att betala för det. Har man inte det klart för sig bör man nog börja där.