Bor vi ihjäl oss?

"Vi köper saker vi inte behöver för pengar som inte är våra för att imponera på människor som vi inte gillar”. För att citera Henrik Schyffert och Fredrik Lindström i föreställning ”ÄGD – Jakten på ett rikare liv”.

Jag erkänner. Jag var fast i den här bubblan. Köpte en lägenhet för 3,3 miljoner när jag var 27 år gammal och hade jobbat i knappt ett år. Hur många av de kronorna var mina? Belånade upp till hakan försöker vi styra upp våra liv för att vara en del av det som vi tror är normen. ”Alla andra” har ju en lägenhet i stan. ”Alla andra” kan ju, så varför skulle inte jag? En kväll i en taxi på väg till en middag berättade jag för min förare att jag efter 7 år i stan sålt min lägenhet och bestämt mig för att istället hyra ett hus på landet. Vi kom in på en lång diskussion där han menade att han bara väntar på att bubblan snart ska spricka och 90 % av Stockholmarna ska gå i personlig konkurs. Han menade att om räntan går upp med ett par ynka procent så är det inte många som skulle klara av sina lån och det skulle bli en total katastrof i många hushåll. Han sa att han länge väntat på det som han upplever idag – att körningarna blir färre och färre och folk tar sig ut ur sina hem senare och senare på helgkvällarna. Han beskrev målande hur han plockar upp unga välputsade människor för att köra dem till Stureplan sent efter midnatt. Hur de har suttit hemma och druckit hela kvällen för att de inte har råd att ta mer än en öl när de väl kommer in på nattklubben, vars inträde berövar dem en tredjedel av budgeten de hade den helgen. Lägenheten de köpt lägger ju beslag på resten. Är detta vettigt?

Jag har själv suttit i fällan och prioriterade mitt hem mer än något annat. Nu har jag sålt min lilla pärla, som jag verkligen älskat och lagt ner många svettiga timmar på att renovera.

Istället för mina fasta kostnader på 11 000 kr i månaden för en lägenhet på 40 kvm, så hyr jag nu ett rymligare hus för en fjärdedel av kostnaderna. Det gör att jag har råd att arbeta mindre, att jag kan spendera mer tid med mina nära och kära och njuta av att leva istället för att oroa mig för att det nästa månad ska brista och jag ska stå där med byxorna neddragna. Vilken frihet!! Men jag kommer att sakna min blommiga hall. Även om bara tapeten i sig kostade lika mycket som jag nu lägger i matkassan under ett halvår. Jag trodde att den där tapeten skulle göra mig lycklig. Faktum är att den i slutändan har gjort det. För tack vare försäljningen kan jag nu leva det liv jag verkligen drömt om och ge mig själv tid att bygga upp något jag tror på i längden. Senaste månaderna har varit en sån otrolig resa och jag börjar äntligen se mig själv och vad jag behöver för att bli verkligt lycklig. Och jag har insett att min lycka, den hänger inte på en tapet från Designers Guild. Istället för en hall vacker som en sommaräng kan jag nu njuta av en på riktigt. Rakt utanför dörren.

Johanna Schuster Wandering Living
Johanna Schuster Wandering Living