När ångesten tar över

De senaste veckorna har jag fått lite oväntat besök av en av mina äldsta vänner. Ångesten. Den smyger sig på mig om natten, gör mig orolig och får mig att drömma om saker jag är rädd för. När jag vaknar på morgonen är jag ofta arg och irriterad, utan att förstå varför. Jag känner hur magen knyter sig, hur det är svårt att andas och jag känner en plötslig rädsla för det mesta. Jag känner mig rädd för att lämna sängen där jag ligger med den jag älskar. Jag tror plötsligt att jag inte klarar någonting utan honom. Jag känner mig som ett litet barn som inte vill gå till skolan. Som är rädd för om någon ska tycka om mig, om jag ska göra bra ifrån mig och om jag ska ha någon att leka med på rasten. När jag var liten brukade jag gå och gömma mig på toaletten när skolklockan ringde och det var dags att samlas ute bland de andra barnen. Jag minns hur mörkt det var på toaletten där jag satt och försökte andas så tyst jag kunde, så ingen skulle förstå att det var där jag var. Det var ingen som var elak mot mig, men jag drog mig ändå alltid undan. Orolig att inte vara bra nog i andras ögon. Så för att slippa riskera att bli övergiven, så valde jag själv att gå undan. Jag var 7 år då. Nu är jag 33, men kan fortfarande känna samma sak. Samma rädsla för att inte duga. Samma oro för att inte klara av kraven.

För ett par månader sedan började jag arbeta på en idé om hur jag ska kunna ta Wandering Living vidare. Jag har varit helt uppslukad av projektet och känt mig tryggare än någonsin i att det här – det är verkligen det som har varit meningen hela tiden. Alla tidigare jobb, erfarenheter, framgångar och misslyckanden har alla lett mig hit. Ja, så känns det. Men jag känner dessutom en press att verkligen lyckas. Vilket gör att den där ångesten kommer och gör mig förlamad. Allt som jag känt glädje inför tidigare känns som stora hot nu. Hot mot min lugna, sköna tillvaro som jag äntligen lärt mig att uppskatta. Det känns som att projektet jag jobbar med skulle kunna bli för stort för att jag ska kunna klara av det själv. Jag börjar ställa mig frågan jag ställer mina klienter – hur vill jag egentligen att mitt liv ska se ut? Vill jag ha ett nytt stort projekt, som innebär att hela jag dras in i allt vad det innebär med ett krävande jobb? Även om det är mitt eget? Ett jobb jag skapat själv? 

Livet är verkligen en balansgång hela tiden. Och det jag lärt mig är att det är viktigt att se vad det kommer innebära i längden att säga ja, eller säga nej. Vad blir konsekvenserna av att man går i en riktning och inte i en annan? 

"Selfisar, belfisar, helfisar. Jag är så kändistrött. Var finns de riktiga människorna? De vi kan relatera till?"

Jag sitter just nu på ett litet, sunkigt hotell i London och förbereder mig inför en kurs imorgon. Det var nära att jag inte kom iväg. Den här veckan har varit en mardröm för mina ambitioner.  Jag har sett fram emot både London, kursen och allt det kommer innebära för mig framöver. Och ändå så har jag under ett par veckors tid bara önskat att jag skulle slippa. Slippa sådant jag egentligen älskar. Resa, träffa nya människor, lära mig nya saker. Allt känns bara läskigt.

Jag tror allt började när jag hade presenterat min idé för en byrå i Stockholm. Jag fick så mycket bekräftelse på att min idé, som jag jobbat på sedan i somras, skulle kunna bli riktigt bra. Boom! Och där kom pressen. Förväntningarna från andra. Prat om TV-soffor och PR-event. Jag har kommit så långt bort från det där tänket och vet inte om det är det jag vill. Samtidigt har jag nu en chans att väcka uppmärksamhet kring något som verkligen borde få mer utrymme i media. Jag är så trött på fantasilösheten i vilka det är som syns och hörs överallt. Som bloggar om vad det har på sig och fångar sig själva på bild ur alla möjliga vinklar. Selfisar, belfisar, helfisar. Jag är så kändistrött. Var finns de riktiga människorna? De vi kan relatera till? Någon måste berätta om dem.

Jag ska minsann inte låta prestationsångesten ta över mitt liv igen. Jag måste göra det här. För min skull. Och för alla andra jag hoppas ska kunna få riktiga verktyg och inspiration för att också våga förändra saker i sina liv, så att vi kan få sova gott om nätterna och känna lust när vi vaknar på morgonen. Och jag ska inte vara så rädd för att misslyckas. För är det något jag har lärt mig hittills så är det att det är när det inte gått som man tänkt sig som det faktiskt gått allra bäst. Jag tackar verkligen för att det gick käpprätt åt skogen för mig för några år sedan. Vore det inte för det, så hade jag inte haft något av det jag har nu. Nu ska jag försöka peppa lite inför kursen imorgon. Den verkar grym!