Arbete är inte en plats utan något man gör

När jag lämnade mitt jobb 2013 var det inte utan att jag kände mig misslyckad. Jag hade så länge försökt passa in i mallen, men ju mer jag ansträngde mig desto sämre mådde jag. Jag erkände mig besegrad av något jag inte riktigt visste vad det var, men jag var slut och orkade inte mer. I ett sista försök att få min anställning att fungera gjorde jag något som krävde enormt mod och jag visste att det skulle kunna innebära slutet för mig på den plats där jag erbjudits en chans att växa. Men jag visste att det, om det inte gick vägen, ändå skulle vara över för mig. Därför att jag inte längre såg hur det skulle fungera att köra på i samma hjulspår.

Det jag kände att jag behövde för att må bra och kunna jobba mer effektivt och kreativt var en annan miljö och möjligheten att kunna bestämma själv under vilka tider och former jag jobbade – helt enkelt större flexibilitet. 

Jag bad att få ett möte med min chef och önskade att vi kunde gå och sätta oss någon annanstans än på kontoret. Vi traskade ner mot St: Eriksplan och satte oss på en bänk under den minimala grönska som fanns mitt i stan. Rädd för reaktionen jag skulle få samlade jag ändå mig och berättade hur jag trodde att jag skulle kunna göra mitt jobb ännu bättre. Jag berättade om stället jag hittat på landsbygden i Italien, om hur jag i min tjänst som kommunikatör hade möjlighet att sköta jobbet varifrån som helst – men att jag skulle bli lyckligare och få mer gjort om jag fick göra det i en miljö som inspirerade mig, med möjligheten att få leva lite mer av det liv jag drömde om när jag var ledig. Jag skulle kunna sitta där och utföra samma jobb som på kontoret i Stockholm.  Men med skillnaden att jag skulle må bra – vilket också skulle påverka jobbet jag gjorde på ett positivt sätt.

"Varför ska man sitta fast på en plats när det finns så bra möjligheter att kunna ta jobbet med sig dit man har bäst möjligheter att utföra det?" 

Reaktionen jag fick var förvånansvärt positiv där och då och jag gick hem den dagen med stolthet över att jag vågat ta upp något som kändes svårt men viktigt för mig. Det var lättare att andas och framtiden kändes ljus. Men när jag återvände till jobbet nästa dag hade min chef fått annorlunda reaktioner från sin partner och det fönster som dagen innan hade öppnats slog igen med en kraftig smäll. Plötsligt var jag instängd igen, gardinerna var fördragna och jag såg inte hur jag skulle få något gjort i det mörkret.

Tidigare i veckan var jag på Internetdagarna för att ta del av en rad föreläsningar om den digitala nomaden och framtidens arbetsplats - där arbete inte är en plats utan något man gör. Detta var för mig drömmen när jag till slut lämnade livet som anställd för ett liv med större frihet. Då, 2013, hade jag inte kommit i kontakt med begreppet digital nomad, men det var i själva verket det jag hade föreslagit för min chef – att få arbeta platsoberoende eftersom jag hade ett jobb som innebar att jag faktiskt kunde det, och det fanns en teknik som gjorde att jag kunde sköta mitt jobb lika bra på distans. Det har hänt mycket under de år jag själv utvecklat mina idéer om Wandering Living – en idé som i mångt och mycket beskriver den digitala nomadens livsstil. I grunden handlar det för mig inte så mycket om att kunna resa geografiskt, utan om att kunna resa mentalt mellan olika projekt och sinnesstämningar och beroende på var man befinner sig för tillfället kunna omfamna situationen på bästa sätt. Det var det jag behövde och det är det fler och fler ger uttryck för att behöva kunna göra idag. Antagligen därför att vi kan. Varför ska man sitta fast på en plats när det finns så bra möjligheter att kunna ta jobbet med sig dit man har bäst möjligheter att utföra det? Vi är alla olika och jobbar bäst på olika sätt. Vissa behöver lugn och ro, andra behöver liv och rörelse. Medan vissa trivs bäst med fasta rutiner behöver andra känna att det finns utrymme för att kunna vara spontan.

Framtidens arbetsplats ser ljusare ut än på länge. Därför att behoven hos alla oss som känner att arbete inte handlar om en plats, utan snarare ett tillstånd, börjar sätta avtryck hos arbetsgivarna. För att klara av att behålla duktiga, kreativa medarbetare behöver strukturen på arbetsplaten förändras. Flera stora företag arbetar idag för att skapa aktivitetsbaserade arbetsplatser där upplevelsen står i centrum. När jag i tisdags satt och tog del av föreläsningar, paneldebatter och inspirerande personers personliga berättelser kände jag därför stor hoppfullhet för att både jag och alla ni som känt och känner som jag, äntligen får upprättelse. Vi är inte konstiga, svåra att samarbeta med och vi ställer inte orimliga krav. Vi är snarare mottagliga för vår samtid och ser möjligheterna som globaliseringen och digitaliseringen innebär. Möjligheter – inte bara för oss, utan också för dem vi arbetar för. Större rörelsefrihet ger större kreativitet, möjligheter att möta och inspireras av andra människor, krocka med det okända och ifrågasätta och utveckla egna föreställningar, tankar och sätt att utföra saker. Att sitta på samma plats, med samma människor, med samma arbetsuppgifter skapar inte många möjligheter att utveckla några nya tankegångar. Större flexibilitet med nya miljöer, samarbetsformer och möjligheter att vara spontan är vad som behövs för att pushas i en ny riktning och ifrågasätta det man gör så det utvecklas. Den digitala nomaden håller på att förändra framtidens arbetsplats och vi rör oss mot ett friare samhälle. Halleluja!