Dagen jag fyllde 32 år satt jag på min balkong ensam med en stor tårta som jag köpt gråtandes på väg hem från jobbet. Jag orkade inte med att ha några människor omkring mig. Allt sa bara stopp. Jag hade varit på väg till ett möte på morgonen men efter att ha cyklat några hundra meter stannade jag cykeln och jag kände att jag inte klarade av att cykla en meter till. Jag sjönk ner på en parkbänk mitt på St. Eriksplan i Stockholm där jag satte mig och lät tårarna rinna. Jag kände mig misslyckad, värdelös, hopplös. Jag hade för några månader sedan påbörjat ett jobb som var allt jag drömt om. Det låg tre minuters promenadväg hemifrån, jag fick arbeta med både kommunikation och inredning, vilket är det jag älskar, och jag hade stor flexibilitet gällande både arbetstider och arbetsuppgifter. Men jag kände mig låst ändå. För trots att jag slapp pendlingstider så kände jag inte att jag hann med något av det jag verkligen längtade efter att göra. Livet försvann från mig och jag såg inget slut på det. Allt mina vänner pratade om var nästa steg i karriären och ytliga saker som vilka glas som fattades i porslinsskåpet. Jag började känna att ”Spela roll! Är det viktigare att ha ett glas för varje tillfälle eller vore det vettigare att lägga pengarna man tjänar på att börja skaffa sig ett riktigt liv istället? Ett som inte bara ser bra ut på ytan?”
"Jag började reflektera över hur mycket pengar jag la på min lägenhet varje månad och vad jag skulle kunna få för det istället."
Jag blev sjukskriven pga. utmattning och lovade mig själv att förändra saker på riktigt. Den födelsedagen kommer jag aldrig att glömma. Både av anledningen att jag kände mig så vilsen, men också för att det blev starten på något riktigt bra.
Jag hade några månader tidigare varit helt trollbunden av Robin Sharmas bok ”Munken som sålde sin Ferrari” och var fast besluten att från och med nu börja lyssna på mig själv och vad jag ansåg vara viktigt, och lägga mindre energi på vad jag förväntades göra. Jag började reflektera över hur mycket pengar jag la på min lägenhet varje månad och vad jag skulle kunna få för det istället. Jag insåg att jag för hyran jag kunde ta ut för den varje månad skulle kunna leva gott någon annanstans. Jag började planera en resa till Indien där jag skulle ge mig tid för den återhämtning jag så väl behövde. Och ge mig en chans att skapa något nytt. Börja bygga något eget. Jag visste inte riktigt vad, men jag visste vad jag inte ville göra. Jag visste att jag inte skulle klara av ett vanligt jobb, hur roligt och bra det jobbet än var. Jag behövde skaffa mig mer kontroll där jag själv kunde styra mina egna tider och mitt eget tempo. Jag visste av erfarenhet att jag ibland behövde ett högre tempo, stort ansvar och mycket utrymme för kreativitet. Men jag visste också att de perioderna nästan alltid följdes åt av ett större behov av enklare, mindre ansvarsfulla uppgifter som gjorde att jag kunde lägga min energi på hemmaplan. Annars skulle energidepån inte räcka och jag skulle troligen hamna i sjukskrivningsstatistiken igen.
"Trots att jag samlat på mig 300 sidor journaler så har ingen diagnos kunnat sättas."
Min erfarenhet av sjukvården var och är lång. I mina försök att hitta rätt genom åren har jag utretts för allt från ADHD till Bipolär sjukdom. Den senaste utredningen gick ut på att förstå om jag hade underlag nog för att diagnostiseras som emotionellt instabil. Men trots att jag samlat på mig 300 sidor journaler så har ingen diagnos kunnat sättas. Och jag har äntligen förstått varför. Det är inget större fel på mig. Jag är bara inte riktigt som alla andra. Och det finns det ingen som är. Vi är alla unika och ingen av oss är den andra lik. Ändå förväntas vi från det att vi är barn kunna lära oss samma saker och vi jämför oss hela tiden med varandra. Vissa människor trivs med ett 8-17 jobb, med rutinerna det innebär och tryggheten. Andra försöker trivas med det, för vi tror att det är enda alternativet. Vi får höra att ”det är så här livet fungerar”, ”alla måste jobba”. Ja, vi måste alla på något sätt försörja oss så att vi har råd med livet, men det finns flera sätt att göra det på. Och på vägen mot att hitta det som är rätt, borde man inte vara så hård mot sig själv. Det behöver inte vara fel på en bara för att man inte är som alla andra. Det är snarare i jakten på att försöka passa in som saker och ting kan gå riktigt snett och man blir sjuk. Stress, prestationsångest och depression är alla uttryck för något. Det finns många quick fixes och kvällstidningarna är experter på att föda oss med tips på hur man botar måndagsångesten och lär sig leva med ett jobb man faktiskt inte trivs med. Jag menar att tips som att ”Rensa skrivbordet på fredagen så du slipper börja veckan med fullt bord” eller ”Gör dig fin så känner du dig gladare!” inte räcker för att komma till bukt med sin vantrivsel utan att det kan krävas betydligt större förändringar än så för att bli bra på riktigt.
"Vi kan äntligen sluta fundera på huruvida ett liv med större flexibilitet och mer kreativitet är möjligt och istället fokusera på hur exakt vi vill att det livet ska se ut."
Jag åkte aldrig till Indien, men jag hittade något annat istället. Jag hyrde ut min lägenhet och åkte till USA där jag tog en kurs av Valerie Young, som blivit omnämnd i allt från Oprah Winfrey Magazine till The Wall Street Journal. Jag fick hjälp att strukturera upp min tillvaro utifrån hur jag faktiskt vill leva, inte utifrån hur mycket jag måste jobba. Och plötsligt fick jag ihop allt. Enda skillnaden var att vi började i en annan ände än vad jag gjort tidigare. Istället för att fråga mig vad jag ville jobba med, så frågade jag mig ”Hur vill jag leva?” Eftersom jag hade lagt så mycket tid på att fundera över det månaderna innan kursen så kunde jag ganska lätt identifiera några viktiga nämnare för att jag skulle må bra. Sådant som jag tidigare avfärdat för att jag ansåg att det inte gick fick istället nu bli sådant som jag på min lista kallade ” ej kompromissbart”. Sakerna i min lista över hur jag ville leva var motsägelsefulla, det visste jag. I alla fall utifrån normen. För man måste ju ofta välja. Man kan inte få allt. Eller? Jag bestämde mig i alla fall för att jag aldrig mer tänkte behöva välja mellan varken staden eller landet, högt eller lågt tempo, eller mellan att arbeta inom mitt utbildningsområde eller att satsa på min hobby. Jag insåg, med Valeries hjälp, att jag kunde kombinera allt och faktiskt lyckas med att sätta livet före jobbet och försörja mig på att göra sådant jag älskar – utan ett vanligt jobb.
Idag har jag flera inkomstkällor istället för att hänga upp mig på en. Beroende på vilken tid det är på året fokuserar jag på olika saker. Det som från början startade som en dröm om att kunna resa mer och vara i flexibel med VAR jag jobbade, handlar idag mer om att vara flexibel i HUR jag jobbar. Då hade jag bara mig själv att tänka på och kunde jobba från Sverige ena månaden och Los Angeles nästa. Nu har jag familj och har inte samma intresse av att röra mig geografiskt. Däremot har jag fortfarande samma behov av att röra mig mellan olika projekt och sinnesstämningar. Jag behöver variation och tempoväxling för att må bra. Och jag behöver möjligheten att kunna styra själv när, var och hur jag gör saker för att resultatet ska bli det bästa. Det är det Wandering Living handlar om – att kunna vara flexibel med hur man jobbar, så att det fungerar med livet man vill leva.
Efter att tidigare i veckan ha tagit del av ett evenemang angående framtidens arbetsplats – om hur digitaliseringen och globaliseringen gör det möjligt för fler att jobba på distans och därmed ställer nya krav på arbetsplatsen - känner jag mig lite mer hoppfull. Att jobba och leva som en digital nomad blir allt vanligare och det liv jag för några år sedan drömde om när jag skapade Wandering Living blir verklighet för fler och fler. Så förhoppningsvis kan vi sluta fundera på huruvida ett liv med större flexibilitet och mer kreativitet är möjligt och istället fokusera på att fundera över hur exakt vi vill att det livet ska se ut. Det är dags att sluta drömma och börja leva.
