30 juli 2019. Det var då jag skrev mitt senaste inlägg. Det är 6 månader och 8 dagar sedan jag senast satt här och delade med mig av tankar kring livet och jobbet. För det är ju det jag fokuserat på att skriva om – hur man kan forma sitt arbetsliv utifrån vilka behov man har i vardagen. För mig har det varit en lång resa av frustration, ångest, skam, depressioner, vacklande, uppbrott och nystarter – innan jag för nu snart 6 år sedan började se ett mönster. Men jag var på långa vägar inte framme då. Jag var bara något på spåret och jag började skriva för att försöka uppmuntra andra, som mig, att ifrågasätta formerna man lever under istället för sig själv. Många som hamnar här och läser min blogg, och som sedan många gånger kontaktar mig, känner ju, eller har känt, precis som jag, att de inte får livet att fungera. I alla fall inte om man ska försöka passa in i den form som är stöpt för att passa ”de flesta”. Jag har aldrig känt mig som de flesta, inte ens när jag var riktigt liten. Jag har alltid känt mig annorlunda, dragit mig undan, hellre varit för mig själv än att vara i en konstellation jag inte känner mig bekväm i. Och det fortsatte på olika sätt upp i vuxen ålder, då det inte längre blev lika lätt att hitta förklaringar till varför jag inte kunde känna mig bekväm med det som är vardagen för de flesta andra.
Med risk för att upprepa mig har jag i snart 20 år försökt ta reda på VARFÖR jag inte fungerar som ”andra”. Mer och mer av mina blogginlägg har kommit att handla om diagnoser, om huruvida det varit anledningen till att jag behöver en annorlunda struktur och jag har försökt landa i att det viktiga inte är att förstå vilken diagnos man har, utan att det är viktigt att förstå sina egna behov oavsett diagnos eller inte. Därför att vi är alla olika och det är inte rimligt att alla har samma förutsättningar och behov att utföra saker på samma sätt. Trots att jag varit, och fortfarande är, övertygad om denna tanke så har jag det senaste året haft så pass många bekymmer med min hälsa att jag känt mig tvungen att få svar. Därav också min obefintliga närvaro här…
Jag har bland annat upplevt en obeskrivlig trötthet och oförmåga att ta tag i saker - så som att svara på mail, öppna posten, betala räkningar. Jag har varit rädd att jag ännu en gång varit på väg mot ett ”misslyckande”, att jag skulle förlora allt jag byggt upp de senaste åren i form av en egen verksamhet men framförallt en tro på mig själv att jag kan. Det där sista är viktigt. Så jag har gått vidare, fortsatt söka svar.
Miljön, strukturen och allt annat runt omkring oss påverkar oss mer än vi tror.
Jag har nu, trots flera utredningar där man avskrivit ADHD, påbörjat medicinering och behandling för just det. En diagnos som förklarar min trötthet, min oförmåga att genomföra saker om de inte är tillräckligt intressanta, mina utbrott och humörsvängningar, mitt behov av en struktur och en miljö där jag inte blir så lättdistraherad och därmed stressad och trött. Det förklarar hur jag, när jag gör något jag brinner för, går in för det med hull och hår. Men att jag också kan ge upp något lika lätt för att jag blir distraherad av något annat som fångar min uppmärksamhet. Det förklarar mina tankar som går på högvarv, varför jag aldrig kan vara ”lagom”, varför jag ofta känner mig splittrad och har svårt att lyssna eller hålla uppmärksamheten på något, utan att glida in på något annat. Det förklarar varför mitt liv präglats av kortsiktighet, alla uppbrott och förändringar. Det förklarar varför jag lätt blir så irriterad och stressad när det finns för många distraktioner.
Att lära känna sig själv och förstå vad man behöver för att må bra är lättare sagt än gjort. Det tar tid att lära sig se mönster. Men jag tror det är viktigt att inte ge upp, när man känner att något skaver. Jag är övertygad om att det alltid finns en anledning till de känslorna och att det då är viktigt att man försöker ifrågasätta vilka externa faktorer det är som gör att man känner så, istället för att ifrågasätta sig själv. Jag vet, av många egna erfarenheter vid det här laget, att miljön, strukturen och allt annat runt omkring oss påverkar mer än vi tror. När man förstår vad man behöver och gör förändringar där – det är då man kan få till en riktig förändring, som är gynnsam för en. Som gör att man känner att livet blir lätt istället för svårt, som gör att man får lust att gå upp på morgonen istället för att vilja gömma sig under täcket.
Strukturer och former för hur vi formar vår vardag är viktigare än vad jag velat erkänna och det som till syvende och sist var det som fick mig att inse vad jag behöver för att må bra är hästen. På grund av mina egna barn hamnade jag för drygt ett år sedan i stallet. Lugnet jag känner när jag sitter på hästryggen, den totala medvetna närvaron som jag inte lyckas åstadkomma i så många andra sammanhang, den låter min hjärna vila och samla energi. Hästarna är den bästa medicin jag någonsin provat. Därför vågade vi för ett par månader sedan ordna en egen lösdrift - där en liten shettis och min foderhäst Bruna nu går ute tillsammans dygnet runt. Och jag undrar idag jag vad jag gjorde innan jag hade dem.
Hästarna ger mig rutiner, som jag aldrig riktigt haft med något. Jag har upptäckt att rutiner är något som är A och O för mig. Jag är 39 år gammal och upptäcker det först nu… De hjälper mig få på mig kläder varje morgon kl. 6.30 då jag måste ut för att utfodra dem. De ger mig en uppgift jag inte kan låta bli att utföra, vilket gör att jag inte hamnar i ett läge där jag ligger energilös i sängen flera dagar i rad. Hästarna har gett mig mer jobb, men det är rätt jobb. Något jag mår bra av, som ger mig energi därför att det kräver rätt saker av mig. Det hjälper mig hitta ett fokus, det tar ner mig i varv och det hjälper min hjärna att vila. Något som är avgörande för att jag inte ska hamna i den obeskrivliga psykiska trötthet jag annars ofta upplever, som gör att jag hamnar i sängen och blir oförmögen till något.
Hästarna hjälper mig även utföra mitt jobb på ett bättre sätt – ett jobb som sedan i somras innebär att jag sköter en projektanställning till stora delar hemifrån, på halvtid. Och då var vi åter igen framme vid ämnet som antagligen är anledningen till att du hamnade här – hur man gör för att anpassa jobbet efter livet. Det viktiga är att förstå vad det är man behöver för att må bra. Utifrån det går det att hitta eller skapa sig ett jobb som gör att man får så mycket av det livet som möjligt. Jag har gjort många aktiva val där jag valt bort vissa saker för att få andra som är viktigare. Jag har frigjort tid, vilket jag kunnat för att jag inte har så många stora utgifter. Jag sköter mitt jobb på halvtid och tar just nu inte några andra uppdrag, eftersom jag känner att jag klarar mig så här just nu även om det är på håret. Men att kunna gå ut varje lunch och ta en ridtur med Bruna, vara hemma när barnen kommer och ta med dem ner till stallet – att ha den tiden är för mig avgörande för att jag ska må bra, vara den mamma jag vill vara och vara nöjd med mig själv.
Det har varit värt varenda tår att komma hit. Vartenda samtal med mig själv, varenda konflikt där jag stått upp för mig själv och vad jag behöver. Du som läser det här – lita på att det du själv känner är på riktigt, att det som skaver, det skaver av en anledning. Fundera på vad du kan göra för att förändra i din tillvaro så du också får mer av det du längtar efter. Det är min övertygelse att allt går, om man bara vill tillräckligt mycket och framförallt vågar lita på sig själv – att man själv vet bäst vad man behöver.
